jennysoderlund.blogg.se

 Jag kommer aldrig att glömma den gång jag loggade in på min blogg och hade olästa kommentarer som var så rasande på grund av ett inlägg jag skrev om Tuvas sovvanor. Hon var några månader gammal och jag skrev att hon var 'duktig som sov hela nätterna' och påhoppet jag fick var att: "en bebis kan inte vara duktig - allt handlar om tur ifall de sover bra"

 

Alltså,

jag blev så paff av hela situationen så jag började skratta. Jag fattade inte hur eller varför man kommenterar en sån sak. Jag förstår fortfarande inte. 

 

Det är såna här tillfällen det är jäkligt oskönt att blogga och finnas till på sociala medier. Jag förstår ju att personen som kommenterade det här har barn själv och som INTE sover och som är bitter över det. Men ändå. Jag vill inte vara den som retar upp folk eller som på något sätt ser ner på andra, för det är långt ifrån den jag är. Jag är bara jävligt glad och stolt att allt funkar. 

 

Samma sak som när jag var gravid. Folk skrev: "man KAN inte må sådär bra när man höggravid". Mitt svar: JO DET KAN MAN! Och såhär i efterhand kan jag fortfarande skryta med att jag aldrig mått så bra som när jag var gravid. Jag älskade det. Jag älskade allt som mina 9 månader innehöll och jag tycker själv att jag är så jävla cool som stod och jobbade till dagen innan Tuva kom. Det kan ingen ta ifrån mig. Men jag förstår ju att även här är det personer som mått dåligt och inte alls kunnat njutit på samma sätt som mig. 

 

Frågan är bara: Varför kan vi inte glädjas när det går bra för andra? Varför är mammavärlden så jävla hård? Borde det inte vara tvärtom, att vi stöttar och hjälps åt istället?

 

Med det här inlägget menar jag bara att om jag fick välja skulle det spridas mer glädje och kärlek åt varandra. Och jag lider verkligen med er som har det tufft. Både jag och Micke gick in med inställningen att det skulle bli ett tufft första år som föräldrar, för det är vad alla sagt. Men ingen av oss känner att det stämmer. Vi har aldrig haft det bättre, roligare eller mer strukturerat. Jag förstår väl att ordet "duktig" på en bebis kanske inte är det mest optimala ordvalet. Men kom igen - Jag är så jävla stolt över Tuva och oss som föräldrar att jag inte bryr mig om det. Hon ÄR duktig och jag är en duktig mamma. Får jag inte tycka så?

 

Vill avsluta detta med att jag tror allt handlar om trygghet och rutiner - det är därför Tuva är en sån snäll bebis. Vi har haft rutiner sen dag 1 och det gör att jag tror det blir enklare att få bland annat sömnen och funka. Hon förstår att det är nattdags när vi gör alla kvällsrutiner och sen är det inget mer med det.