jennysoderlund.blogg.se

Nu när förlossningen ligger så nära har folk börjat fråga: "Är du rädd?". Svaret är nej. Jag är långt ifrån rädd. 

 

En av mina första tankar efter att vi plussat var: "Shit vad coolt, jag ska föda barn! Jag, Jenny Söderlund, ska få vara med om en förlossning". Och så har jag känt sen dess. Jag är så peppad och förväntansfull inför det hela. Jag är inte dum, jag förstår att det kommer att göra så sjukt jäkla ont, jag kommer säkert skrika, gråta av smärta och kanske vilja ge upp. MEN, jag kommer också njuta av situationen, vara så jäkla peppad på att snart få möta knodden och se hur fantastisk kroppen är - vad jag som kvinna klarar av. Blir helt pirrig i magen bara jag tänker på det!

 

 

Många kanske tycker att det här låter helt sjukt, att såhär positiv kan man inte vara. Men, så är det. Jag förstår inte vad det finns och vara rädd över? Att föda barn är bland det mest naturliga man kan göra och vi har gjort det i all evig tid. Varför inte bara gå in med ett jäklarenamma och en massa positiv energi och njuta av att ens få chansen och uppleva det hela? För mig finns i alla fall inget annat.

 

Nervös är jag. Som tusan. Och förväntansfull. Och så undrar jag så mycket. Hur känns förvärkarna? Var, när och hur kommer vattnet att gå? Kommer det kännas som 300 mil in till förlossningen? Kommer jag gråta? Hur lång tid kommer det ta innan jag är öppen 10cm? Hur kommer personalen att vara? Hur ont kommer det göra? Frågorna och alla tankar är många, så många.

 

Om allt går som jag vill så vill jag andas mig igenom värkarna och hjälpa till med lustgas. Ingen annan bedövning. Varför? Jo, 1. Jag är nålrädd. 2. Jag tror man kommer långt på att andas. 3. Jag vill känna mig 100% närvarande och inte påverkad av bedövningen. MEN, allt har såklart och göra med hur länge förlossningen varar och hur jag mår. Som förstföderska visar statistiken att man oftast får hålla på ganska länge och då kanske det krävs ryggbedövning eller nått annat.