jennysoderlund.blogg.se

 

Igår var det dags. Dags att hoppa fallskärm. Som jag skrivit tidigare så fick jag denna upplevelse i ett presentkort av Micke när jag fyllde år. Jag blev glad och skiträdd på samma gång. Och herregud vad blandade känslor det varit sen dess. Såååå många gånger jag bara velat lämna tillbaka det där presentkortet då rädslan talat sitt språk. 'Jag vågar inte, jag vågar inte.............'

 

MEN, Micke har peppat mig till 100% och sakta men säkert så har ett jävlarenamma smugit sig på. Så, vi åkte till Nyköping och hade gott sällskap med oss som peppade och hejjade på mig. Det var två plan före mitt som skulle hoppa. Vi fick snällt stå och se på och vänta på min tur. Mina tårar rann när jag såg hur de lyfte och åkte uppåt. "Är det där snart jag?..... Shit."

 

Det finns verkligen inte ord att beskriva den här sjuka upplevelsen med. Alltså, vilken jävla grej!! Det är så ofattbart att jag ens gjort det. 3000 meter upp i luften, 220km/timmen och så lilla jag med ett gäng okända människor och min familj 3 kilometer ner. Det är sjukt. Jag är så jävla stolt över mig själv!!

 

Och det bästa (och sjukaste) av allt. Det mest oväntade någonsin. När jag är påväg ner från lufen (gissar på ca 200 meters höjd) ser jag Micke stå på fältet och vinkar. Bredvid honom står det på ett stort vitt lakan: "Jenny, vill du gifta dig med mig?" Och här är det slut på ord. Jag önskar jag kunde beskriva allt jag kände just då, men det går verkligen inte. Sån lycka, sån kärlek och sån glädje. Jag är så tacksam. För allt. Att jag hoppade. Att jag ska bli Mickes fru. Åååååh. 

 

Se filmen nedan:

 

 

Efteråt skålade vi och grät av glädje ♥

 

Älskar dig förevigt,

Tack för världens coolaste födelsedagspresent och tack för världens finaste frieri. Jag är så glad, stolt och lycklig. Tack, tack, tack.